J & S " Kommer alltid finnas kvar i mitt liv "

För fyra år sedan hade jag två kompisar J & S som stog mig väldigt nära, vad två kompisar som jag vart kompisar med sedan lekis och 3:an. Men för tre och ett halv år sedan när mina föräldrar sepaera så var jag så dum och brött kontakten med dem både. Bara för då ville jag bara försvinna från helvetet som hade blivit. Men nu idag, drömmer jag ibland om dem pga av saknaden jag har med dem både från den tiden jag umgicks så mycket med dem. J umgicks jag med väldigt mycket efter skolan i både låg och mellanstadiet. S vi umgicka varanan fredag i slutet av mellanstadiet. Det är fina tider jag aldrig kommer glömma. Och här om natten jag drömde om J fy fan, drömmen var så sann men när man vakna var det en stor besvikelse. Jag saknar dem två grymt mycket, och jag vet att dem inte gör det. Ibland undar jag vad dem tycker om mig! Och ibland tänker jag det hur dem kunnde lyssna på mig! För äkta kompisar dem stannar la kvar?! Det är tankar som brukar snura i mitt huvud när jag tänker på dem. Jag ska säga hur mycket minnen som helst här jag har med dem. Men det tänker jag inte göra, för det kommer bli för mycket att läsa! Det räcker med att jag skriver att jag saknar dem både och tiden jag hade med dem! J & S " Kommer alltid finnas kvar i mitt liv " med dock bara i mina minnen!


Jag nåde mitt mål

Jag nåde allt min mål med att ta studenten. Dock blev det aldrig som jag hade tänkt mig! Och då menar jag med betygen, och inte min dotter! För min dotter är verkligen det bästa som någonsin har hänt mig. Men fan vad jag ångrar hela gymnasiet! SKOLK.SE var jag! Att jag var så dum fattar jag inte nu idag. Och osv om jag var gravid i trean så kunde jag fan ta mig ditt. Men nee, jag var hemma bara i stort sätt. Jag önskar verkligen att jag skulle kunna få göra om gymnasit, meen fan det går ju inte! Vad ska man säga, jag nåde mitt mål med dem sämstaste betygen!


When you're gone

I always needed time on my own
I never thought I'd need you there when I cry
And the days feel like years when I'm alone
And the bed where you lie is made up on your side

When you walk away I count the steps that you take
Do you see how much I need you right now

[Chorus]
When you're gone
The pieces of my heart are missing you

When you're gone
The face I came to know is missing too

When you're gone
The words I need to hear to always get me through the day and make it ok
I miss you

I've never felt this way before
Everything that I do reminds me of you

And the clothes you left, they lie on the floor
And they smell just like you, I love the things that you do

When you walk away I count the steps that you take
Do you see how much I need you right now

[Chorus]
When you're gone
The pieces of my heart are missing you
When you're gone
The face I came to know is missing too

When you're gone
The words I need to hear to always get me through the day and make it ok
I miss you

We were made for each other
Out here forever
I know we were, yeah
All I ever wanted was for you to know
Everything I'd do, I'd give my heart and soul

I can hardly breathe I need to feel you here with me, yeah

[Chorus]
When you're gone
The pieces of my heart are missing you
When you're gone
The face I came to know is missing too

When you're gone
The words I need to hear to always get me through the day and make it ok
I miss you


Why can't you understand that I need you here with me?! I really feel me alone!

(Okej, min engelska sugen. Jag vet) Men hoppas på att personen det är menat till förstår!)




Jag orkar bara inte

Allt känns bara så upp och ner i mitt liv, knappt ingeting funkar längre! Skrållan ska snart avlivas och jag orkar bara inte med det, jag vill inte att hon ska vara gamal. Jag vill ha henne ung igen! Jag ligger i stor press när det gäller skolan och allt tack vare att jag inte tagit mig ditt tidigare. Men jag har bara inte orkat! Det har vart så otroligt jobbigt med hormorn förändringarna i kroppen och vikten och kroppen har ökat vilket är så svårt att acceptera. Visst jag är gravid, men det är svårt att fatta det. Jag fattar det inte än, liksom jag ska bli mamma om 93 dagar enligt BF. Och självklart är jag glad för det, jag har länge väntat på den studen. Men ändå mår jag skit, jag fattar inte vad det är som händer med mig. Jag är bara inte mig själv längre, jag är liksom rädd för mig själv. Sedan har jag och Andreas stora problem *tårögd* allt pga dessa hormorner som tagit knäckten på mig. Jag trodde verkligen att det skulle vara lättare att vara gravid, men ärligt talat är det ett rent helvete! Iallafall när ens omgivning inte redigt fungerar. Hur roligt är det att vänta barn och ens älskade hund ska avlivas någon månan innan förlossningen? Det är bara ett rent helvete! Man mår så dåligt. Och se sina starkaste drömmar om ett familje liv sakta men säkert gå i spillor är inte heller roligt. Jag vet snart inte vart jag ska ta vägen. Jag vill bara försvinna bort från allt, allt som ändå bara är förjävligt! Men det är inte så lätt nu, nu väntar jag mitt första barn som jag måste visa att jag kan ta hand om. Det finns ju dem som inte verkar tro att jag kan göra det, men det vet jag att jag kan! Jag älskar mitt barn så otroligt mycket även om krabaten ligger inuti min mage just nu. Jag kommer göra allt för honom/henne får att han/hon ska få ett så bra liv som möjligt! Jag ska ge honom/henne all min kärlek. Jag ska allid ställa upp när barnet har problem senare i livet. Och göra allt jag kan för att hon/hon inte ska må så dåligt jag har gjort under min uppväxt! För det är ju vad en mamma gör, gör precis allt för sitt barn! Men det är ju 93 dagar kvar innan jag verkligen får känna den dära rediga lyckan när mitt barn ligger på mig precis efter förlossningen. Jag kan nästan bara känna känslan nu hur förälskad jag kommer bli starx efter förlossningen och man får se sitt barn får första gången i verkliga livet. Jag ryser bara nu av tanken. Jag längtar verkligen, fast ändå inte. Jag vill inte förlora Skrållan *gråter* Hon betyder verkligen massa för mig! Men vad ska man göra, hundar lever inte så länge. Men hon har ju left längre än vad både jag och min mor trodde hon skulle klara av. Hon är ju trotts allt 13 år, 3 månader och 12 dagar. Och det är ju väldigt bra gjort eller vad man ska säga. En så länge hänger hon med, men det kommer nog bli så febuari ut och lite kanske in på mars månad sedan är det dags för henne och få somna in och få träffa Sussi och Nisse igen uppe i himlen! Usch, vad jag hatar döden! Men det gör ju alla. Och jag är så orolig att mitt barn inte kommer ut levande. Ifall navesträngen har snurrat runt sig runt halsen eller om bara hjärtat slutar att slå. Men man får hoppas på det bästa. Man är ju alltid orolig för att det ska hända, det är säkert alla!

Men jag hoppas verkligen att Skrållan får ett bra avslut i sitt liv och att jag verkligen klarar av skolan, studenten börjar ju närma sig. Sen så hoppas jag verkligen att min absolut största dröm inte går i krasch! Jag vill vara med dig Andreas, och förlåt att jag beter mig som jag gjort. Men aa, hormornera har försrtör hela mig. Men jag hoppas även på mera stöttning från din sida det behöver jag! Och jag vet att även om du inte känner dig redo för att bli pappa pga att du är så omogen så vet jag att du kommer klara ditt ansvar som pappa. Du kommer verkligen älska din son/dotter du kommer göra allt för honom/henne det vet jag! Jag är inte ett dugg orolig för det! Och bara så länge det funkar mellan oss så kommer verkligen vårt barn få en trygg uppväxt! För vi både kommer göra allt får våran älskade krabat! Och jag vet att även du också älskar ditt barn, du är bara rädd för sitvationen vi stor i! Men vi kommer klara det med stöttningar från varandra! Jag vet att vi både verkligen älskar varandra, bara det att vi är rädda för att det börjar närma sig den stora dagen för varje dag som går. Vi kommer att fixa det hära med hjälp från varandra! Vi måste bara börja prata mera med varandra och visa att vi finns för varand. Jag vill ha tillbaka våran bästa tid med varandra och inte alls med lika mycket bråk vi haft nu den senaste tiden!

Andreas, jag vet att jag har vart en idiot mot dig med mitt humör. Men jag älskar verkligen dig! Det har jag alltid gjort trotts att jag sagt att jag inte vet vad jag känner för dig. Men du betyder verkligen mycket för mig. Jag vill dela ditt, mitt och vårt älskade barns liv tillsamman. Hoppas att du också vill det....


Älskade Skrållan

Alla tankar som snurar runt i huvudet att det snart är dags att Skrållan ska få ta sina sista andetag har verkligen gjort att jag har gått under. Jag vet att hon är gamal och att hon kan lida och jag gör det bästa för hennes del att avliva henne. Men shit vad jag tar stark på det här. Jag känner knappt någon lycka längre i livet, visst jag blir jätte glad och tårögd när jag känner min lilla krabat sparka och när jag ser att det är nått som rör sig inuti min mage. Men utöver det, har jag bara lust att följa med Skrållan. Hon betyder verkligen mycket för mig, hon har alltid vart speciell för min del. Och inte nog med det, för snart en vecka sedan så var det ett år sedan Sanna somnade in. Och det känns som att jag tar mycket starkare på det nu än vad jag gjorde då. Livet känns bara så världelöst, massa död! Sen tankarna på att mitt barn kanske inte kommer dö, jag kan förtfarande få missfall. Eller så kan det vara nått fel på barnet som ingen märkt. Man vet liksom aldrig säkert på vad som kommer hända. Jag har trotts allr tre och en halv månad kvar på berkänad gravitet. Mitt liv är verkigen upp och ner vänt just nu. Inget känns bra, jag sitter bara hemma och deppar ihop för det är den jag är. Jag har alltid vart så, ensamvargen som håller sig för sig själv! Och jag börjar på nått sätt bli trött på det. Jag vill kuna göra roliga saker nu med kompisar sista tiden innan jag verkligen kommer vara upptagen med min krabat. Men samtidigt vill jag vara hemma hos Skrållan hennes sista tid. Herregud vad allt är kompliserat. Vad ska man ta sig till egentligen? Döden är bara så hemskt! Och jag klarar bara inte av det just nu, men visst det gör man ju aldrig. Livet är verkligen tuft!

Ingen kommentar

Idag är jag på riktigt surt humör tack vare en idiotisk kille till pojkvän man har! Tack vare honom somna inte jag fören 1.45-2.00 inatt, sen vaknar jag runt 5.05 pga av att jag var tvungen och gå på toa. Sen kunde jag inte somna om tack vare Andreas igen, så har vart vaken sedan det. Och jag är helt borta, är yt, svag och helt skakis. Och ska till Söderköping om ca 2 timmar vilket jag verkligen inte har lust med, men jag måste. Buhu, faan vad jag blir sur! Man kan verkligen bli irriterad på den person man är tillsamman med. Jag är sjukt irriterad på Andreas, får att han ska hålla mig vaken så länge pga att han inte håller det han sagt!!! Usssch, säger jag bara!!!!!! Jävla killar, dem är så störda ibland asså!!!! Ibland orkar man bara inte med dem, jag gör knappt det nu!!! Men ahja, nu ska jag gå och ta det lugnt innan jag ska till Söderköping.

Landet - Blev nog Skrållans sista besök

Igår åkte jag och min mor ut till landet med hundarna, där som vi bodde innan vi flytta in till norrköping. Där både jag och alla tre hundarna är uppväxta. Vi åkte ut ditt dels för att se hur Skrållan skulle bete sig och för att ha något att göra. Men tråkigt nog så var Skrållan inte alls lika pigg som hon var senst jag var där ute med dem, och det var för 2 veckor sen. Och det är så otroligt jobbigt alltihop att vi snart ska åka och avliva henne. För igår fick vi mer svar på hur hon mår. Och hon blir tröttare nu för varje dag som går. Men förhoppningsvis finns hon Januari ut, det hoppas jag på iallafall! Men det är så jobbigt har haft henne nu omkring 13 år, liksom mera än halva mitt liv och jag gjorde så mycket med henne när vi bodde på landet. Hon är verkligen en speciell hund för mig. Men, jag vet iallafall att hon left ett bra liv, vilket man ska glädja sig åt. Sen att hennes sista dagar blir massa kärlek till henne, så man får glöma dem andra två lite fast ändå inte. Menmen hundar lever som sagt inte så länga som man vill att dem ska leva, men jag är bara glad efter att Skrållan funnits i familjen. Och den dagen det händer kommer jag verkligen må pytton och kommer säkert inte prata med någon. För då vill jag vara i min ensamhet och sörja henne. För tyvärr kan jag inte redigt sörja henne så mycket som man velat eftersom jag har ett barn i magen som också mår dåligt över det. Men jag är glad att krabaten fortfarande är kvar i min mage nu när Skrållan snart ska somna in. För det skulle blivit för mycket annars för mig! Men, jag hoppas iallafall att allt med graviteten går bra så jag inte behöver sörja två liv!

RSS 2.0