Jag orkar bara inte
Allt känns bara så upp och ner i mitt liv, knappt ingeting funkar längre! Skrållan ska snart avlivas och jag orkar bara inte med det, jag vill inte att hon ska vara gamal. Jag vill ha henne ung igen! Jag ligger i stor press när det gäller skolan och allt tack vare att jag inte tagit mig ditt tidigare. Men jag har bara inte orkat! Det har vart så otroligt jobbigt med hormorn förändringarna i kroppen och vikten och kroppen har ökat vilket är så svårt att acceptera. Visst jag är gravid, men det är svårt att fatta det. Jag fattar det inte än, liksom jag ska bli mamma om 93 dagar enligt BF. Och självklart är jag glad för det, jag har länge väntat på den studen. Men ändå mår jag skit, jag fattar inte vad det är som händer med mig. Jag är bara inte mig själv längre, jag är liksom rädd för mig själv. Sedan har jag och Andreas stora problem *tårögd* allt pga dessa hormorner som tagit knäckten på mig. Jag trodde verkligen att det skulle vara lättare att vara gravid, men ärligt talat är det ett rent helvete! Iallafall när ens omgivning inte redigt fungerar. Hur roligt är det att vänta barn och ens älskade hund ska avlivas någon månan innan förlossningen? Det är bara ett rent helvete! Man mår så dåligt. Och se sina starkaste drömmar om ett familje liv sakta men säkert gå i spillor är inte heller roligt. Jag vet snart inte vart jag ska ta vägen. Jag vill bara försvinna bort från allt, allt som ändå bara är förjävligt! Men det är inte så lätt nu, nu väntar jag mitt första barn som jag måste visa att jag kan ta hand om. Det finns ju dem som inte verkar tro att jag kan göra det, men det vet jag att jag kan! Jag älskar mitt barn så otroligt mycket även om krabaten ligger inuti min mage just nu. Jag kommer göra allt för honom/henne får att han/hon ska få ett så bra liv som möjligt! Jag ska ge honom/henne all min kärlek. Jag ska allid ställa upp när barnet har problem senare i livet. Och göra allt jag kan för att hon/hon inte ska må så dåligt jag har gjort under min uppväxt! För det är ju vad en mamma gör, gör precis allt för sitt barn! Men det är ju 93 dagar kvar innan jag verkligen får känna den dära rediga lyckan när mitt barn ligger på mig precis efter förlossningen. Jag kan nästan bara känna känslan nu hur förälskad jag kommer bli starx efter förlossningen och man får se sitt barn får första gången i verkliga livet. Jag ryser bara nu av tanken. Jag längtar verkligen, fast ändå inte. Jag vill inte förlora Skrållan *gråter* Hon betyder verkligen massa för mig! Men vad ska man göra, hundar lever inte så länge. Men hon har ju left längre än vad både jag och min mor trodde hon skulle klara av. Hon är ju trotts allt 13 år, 3 månader och 12 dagar. Och det är ju väldigt bra gjort eller vad man ska säga. En så länge hänger hon med, men det kommer nog bli så febuari ut och lite kanske in på mars månad sedan är det dags för henne och få somna in och få träffa Sussi och Nisse igen uppe i himlen! Usch, vad jag hatar döden! Men det gör ju alla. Och jag är så orolig att mitt barn inte kommer ut levande. Ifall navesträngen har snurrat runt sig runt halsen eller om bara hjärtat slutar att slå. Men man får hoppas på det bästa. Man är ju alltid orolig för att det ska hända, det är säkert alla!
Men jag hoppas verkligen att Skrållan får ett bra avslut i sitt liv och att jag verkligen klarar av skolan, studenten börjar ju närma sig. Sen så hoppas jag verkligen att min absolut största dröm inte går i krasch! Jag vill vara med dig Andreas, och förlåt att jag beter mig som jag gjort. Men aa, hormornera har försrtör hela mig. Men jag hoppas även på mera stöttning från din sida det behöver jag! Och jag vet att även om du inte känner dig redo för att bli pappa pga att du är så omogen så vet jag att du kommer klara ditt ansvar som pappa. Du kommer verkligen älska din son/dotter du kommer göra allt för honom/henne det vet jag! Jag är inte ett dugg orolig för det! Och bara så länge det funkar mellan oss så kommer verkligen vårt barn få en trygg uppväxt! För vi både kommer göra allt får våran älskade krabat! Och jag vet att även du också älskar ditt barn, du är bara rädd för sitvationen vi stor i! Men vi kommer klara det med stöttningar från varandra! Jag vet att vi både verkligen älskar varandra, bara det att vi är rädda för att det börjar närma sig den stora dagen för varje dag som går. Vi kommer att fixa det hära med hjälp från varandra! Vi måste bara börja prata mera med varandra och visa att vi finns för varand. Jag vill ha tillbaka våran bästa tid med varandra och inte alls med lika mycket bråk vi haft nu den senaste tiden!
Andreas, jag vet att jag har vart en idiot mot dig med mitt humör. Men jag älskar verkligen dig! Det har jag alltid gjort trotts att jag sagt att jag inte vet vad jag känner för dig. Men du betyder verkligen mycket för mig. Jag vill dela ditt, mitt och vårt älskade barns liv tillsamman. Hoppas att du också vill det....
