Mamma Sofie och Dotter Melinda <3

Nu har två nätter gått utan Skrållan, och det känns som att jag förtfarande är i en dröm om att hon inte finns längre. Det här med avlivningen har verkligen gått så att jag gått under. Min hjärna fungerar inte alls, jag är helt lost! Just nu sitter jag i skolan och arbetar lite, men det går väldigt trögt. Jag kan verkligen inte alls tänka, jag kan inte läsa och jag kan inte skriva! Detta är bara så otroligt jobbigt! Precis som att leva i en mardröm. Saknaden efter Skrållan är verkligen så otroligt stor. Liksom, jag kommer aldrig få träffa henne igen förens jag själv somnar in för evigt. Jag vill verkligen ha henne hos mig nu! Och imorse när jag stog och kläde på mig inne i badrummet, så hörde jag verkligen hennes tjutade utanför. Och det var så läskigt! För hon finns ju inte längre, men det var precis som att hon låg utanför badrummet och bara väntade på att jag skulle komma och öppna och hälsa på henne. Men ingen Skrållan fanns där när jag öppnade. Och ingen Skrållan på bädden där hon oftas låg. Ingen Skrållan någonstan, bara uppe i himelen. När jag bara tänker på sista minuten innan hon somna in gör så att jag verkligen får en stor klump i halsen och det känns som att man får tusen kniv hugg i hjärtat. Allt är verkligen förjävligt just nu! Och jag mår så förbaskat dåligt! Och har jätte svårt med att äta, och det gör så att man känner sig som en usel människa eftersom jag har ett liv i magen som måste matas. Men den första tiden är ju tufast, och imorgon är det 2 månader kvar till BF och jag vill bara ha vår. Jag vill kunna hålla mitt barn i min famn nu! Jag vill att han/hon ska komma, så att man kanske kan må nått bar igen! Men just detta med Skrållan, kommer ta väldigt långt tid innan jag kan acceptera att hon inte finns längre hos oss. Så kommer ändå må skit nu en väldigt lång tid fram över. Och jag är så glad över att min lilla krabat fortfarande ligger i magen och inte är född. För det skulle jag aldrig klarat! Skrållan har verkligen lämnat ett stort svart håll efter sig!

Men nu kom visst en lärare, så nu måste jag sluta skriva.