Distansförhållande
Nu har jag och Andreas haft distansförhållande i ca 7 månader, och jag ver inte om jag orkar med det längre. Liksom kul att sova själv jämt, och inte kuna träffa ens pojkvän när man vill. Jag börjar bli så jäkla trött på det nu. Jag vill absolut inte att det ska ta slut, men sörjen inom sig att man vet att man inte kommer ses på några veckor tar kraften ur sig. Ibland vet man inte vad man ska ta sig till och man gråter sig till sömns om nätterna. Det är inte roligt längre att det ska vara så, orkar inte med det jag mår tillräckligt dåligt som det är. Men vad ska man göra? Jag kan inte flytta ner till Oskarshamn, jag har ju min skola. Och Andreas kan la knappt flytta hit, för finns ingra rediga jobb plus han skulle aldrig få hjälp av socialen. Fan vad jag hatar skiten. Orkar fan inte vänta ett år till innan man flyttar ihop med varandra. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, orkar inte ha det så här. Jag vill kuna känna mig trygg om natten när man ska sova, men det gör jag inte. Jag vill ha Andreas vid min sida och inte 17-19 mil ifrån mig! Jag orkar inte ligga vaken om nätterna och gråta längre, har gjort det tillräckligt länge! Vad ska jag ta mig till egentligen? Jag kan ju inte bara göra slut för att jag inte orkar med distansförhållandet och vill det absolut inte. Jag ÄLSKAR min Andreas nått otroligt mycket, jag skulle aldrig klara av ett liv utan honom. Jag vill leva med honom resten av mitt liv och ingen annan! Jag kan aldrig älska någon annan människa så mycket jag älskar Andreas! Vad fan ska jag ta mig till? Orkar inte mera, vill må bra för en gångs jävla skull! Vill inte leva med sörj och självmords tankar längre! JAG VILL BLI LYCKLIG! Lycklig med Andreas!
Kommentarer
Trackback
