Dem som sviker sina barn, borde verkligen inte få vara förälder!
Det finns säkert rätt så många där ute som vet hur det är att bli sviken av någon av sina förälder! Jag är en av dem. Min egna far har svikit mig totalt! Och nu har jag tänkt att dela med mig lite om vad som hände, det han gjorde och hur jag känner mig nu idag.
Min far har egentligen aldrig redigt vart den far jag vill han ska vara. Men visst, jag mins inte så mycket under barndomen. Men när man börja bli mera stor och börja förstå saker märkte jag att min far var egentligen inte ens sån trogen far ett barn vill ha. Jag mins visa saker från när man var liten. Och en sak som jag kommer dela med mig av var en gång när jag var runt 5-7 år. Vi var någon stans mins inte vart, och när vi skulle åka hem så stanna vi vid Hageby i Norrköping och skulle köpa McDonal's mat och isen var slut och läsken smacka verkligen äckligt och jag klaga verkligen på det. Till slut med far så otroligt arg så han gick ut bilden som kom och öppna dörren där back jag satt och tog drickan ifrån mig sedan kasta den i marken och gick iväg! Heregud, vad jag började gråta då. Liksom hur dum får man vara! Jag är var ett litet barn och en förälder gör så där, det är ju bara helt sjukt! Tycker jag i vilket fall, som förälder måste man verkligen ha tålamod men det har ju inte min far, det märkte man ju då! Och min mor blev arg på min far för att han betede sig så, hon tyckte ju bara det var så fel. Och självklart börja dem bråka i bilen när vi va på väg hem! Liksom det var verkligen inte så roligt för min del, jag som var så liten.
Och under uppväxten med min föräldrar var ganska förjävligt min far tryckte alltid ner min mor och sa duma saker ibland att hon var fett osv ( Hon var väldigt överviktig innan dem sepaera ) Hur som helst, jag är uppväxt med skrikande föräldrar tack vare min far! Ingen trygg uppväxt för min del! Men sen är det självklart att det alltid inte vart dåliga stunder. Har även varit bra stunder som när vi åkt på semester och haft det roligt hela familjen, men även där har man alltid bråkat nån gång och någon har blivit sjuk förbanad på den ena, så finns faktiskt mest dåliga stunder för min del! Så lite om uppväxten min far som man inte kände sig ett dug trygg med, VERKLIGEN jätte roligt uppväxt från hans sida, INTE! Finns verkligen mycket att berätta om min far och hans dåliga sidor, men jag håller mig till det som har tagit på mina krafter mest annars blir det så mycket att läsa.
Efter seprationen av mina föräldrar :
1/1 2007 Sa min mor till far att hon ville sepaera för hon orka inte mera, hennes känslor hade försvunnit för honom för länges sen. Men hon levde kvar med honom pga Mig och mina två bröder. Men tills slut orka hon inte efter ett stort gräll dem hade haft. Och så börja verkligen mitt helvete mellan mig och min far! Jag fick alltid vara förmedlanden mellan dem för jag var ju tjej, jag fatta mera än mina bröder plus jag håll mig neotral ( hur nu det stavas ) Det finns två kvällar jag verkligen inte glömmer! Ena gången var typ ibörjan efter dem gjort slut och min mor inte hade flyttat från huset än. Sahra, " en kompis från norrköping " hade typ landställe där ute jag bodde och jag var hemma hos henne. När jag plötsligt hör hundar skäller och det var ju våra. Dem hade på nått sätt sprungit ut och börjat skälla och dem var ute på vägen, liksom vägen alla tre och det var mörkt ute. Dem kunde ju ha blivit på körda så jag tog cyklen och cykla som en dåre så ingen bil skulle hinna före! Och jag tog in dem och skrek upp till övervåningen där alla var att dem hade dragit ut och ståg på vägen. Och mamma bara typ sa ; aha okej, bra. Och jag hörde ju direkt att nått var fel så jag sprang upp. Och min idiot till far hade tagit hennes mobil så hon inte skulle kunna ringa eller sms någon och speciellt inte hennes syster som hon hade snackat mycket med. Och jag blev så förbanad och sa direkt att hon skulle ge mobilen till henne och far håll på och så. Till slut kasta han typ mobilen på henne och när hon reste på sig knuffa far min mor i vägen ( hon ramla inte, men nästan ) Och jag blev så jäkla arg på honom så jag sa nått ( mins inte nu idag va jag sa, men var nått dumt ) och han blev skit arg och tog tag i mig och sa tillbaka nått. Sen typ vad jag mins så sa jag att jag inte ville ha nått att göra med honom! Sen sprang jag ner, ut och leta efter cyklen jag glömt vart jag ställt. Sen kom jag på, den ståg ju ute vid vägen, så jag sprang till dig och märkte att far kom efter och jag skulle inte hinna på cyklen och cykla iväg till Sahra igen så jag fortsatte att springa och det var ju ingen ide, far kom ju ändå ikapp. Och han tog tag i mig SKIT HÅRT i handleden och bara släppa mig in på mitt rum, och all dem andra typ kom efter till mitt rum och där skirker han ut 3 cm från mitt ansikte att han hade tagit med sig luftgäveret och hade tänkt att skjuta sig själv natten innan. Och jag bara blev helt stum, mins inte ett skit av vad jag sa tillbaka mins bara att jag tänkte att han är ju helt dum i huvudet! Liksom ofta att ens förälder säger så till ens barn! Hur sjuk får man vara?
Den andra saken som har vart värst det var i samband när han kasta ut mig från huset.
Jag hade inte vart där ute på ca 3 veckor bara för skolan hade dragit igång och jag orkade inte höra hans snacka om mor och så, så jag håll mig bort. Hur som helst när jag kom ut en dag på fredags kvällen så märkte jag att någon hade sovit i min säng ( Alla tjejer vet att ens tjejs rums är topp privat ) Jag ville i vilket fall ha mitt rum för mig själv. Men när jag märkte att någon som hade legat i min säng så gick jag upp till far som var på övervåningen och fråga om någon hade sovit i mitt rum och ha svara ja. Och jag sa direkt jag vill inte det, det är mitt privata område. Och jag sa allt lugnt så han skulle förstå. Och han direkt börja skrik. - DU FÅR FAN TA OCH ACCEPTERA DET, sover någon över här och ditt rum är ledigt så sover dem där! Och jag blev sp förbanad så jag stack ner till mitt rum och skrek efter att - Jag vill inte att nån ska sova i mitt rum, det är mitt privata område. Sen efter ett par minuter kom han efter och kom in på mitt rum och skrek som en dåre på mig! Om massa saker, att jag var helt dum i huvudet och att jag var ett jävla skit unge på 16 år och att allt i mitt rum hade kommit från han och företaget han hade då. Men NEEJ! En del saker har jag köpt själv plus fått i fördelsepresent! Så vet i fan vad han babla om! Sen skulle jag sticka ut för att ringa min älsta farbror så han kunde komma och hämta mig så jag kunde åka in till mor. Och när jag skulle ut och ringa så hota min far med att jag inte fick gå ut och att han skulle ändå komma ifatt mig osv. Efter jag ringt min farbror så gick jag in och packa ihop lite kläder och så, sen åkte vi in. Och en annan sak bråken handla om var att han skulle ha mitt rum som kontor så jag skulle ta ett annat. Och jag bara neej, glöm det! Det är mitt rum, det är min trygghet. Men det var redan klart så då sa jag att jag flyttar här ifrån för han skulle ändå kasta ut mig! Sen dröjde det och vi fick inte komma ut och hämta sakerna. Sen den 6/ 10 07 ståg alla mina saker ute på gården, ALLA mina saker. Kul det va, näe det var det verkligen inte. Jag fattar inte att ens egna far kan kasta ut sitt barn så där, helt sjukt! Och herregud vilket helvete det var min lille bror grät för far hade tvingat honom att hjälpa och ta ut sakerna och så. Och aha, vad ska man säga. Jag har en sjuk jävel till far! Sen dagarna efter skicka jag sms och fråga om han var stolt nu efter det han gjorde. Sen tre-fyra dagar efter ringde jag honom och fråga honom om han var stolt över att ha förstört för sin dotter och då var farmor där ute så jag fick rena ramma utskällningen av henne! Jätte roligt, ni kan ju gissa vad jag håll på och göra efter det. Jag håll på och ta livet av mig, MITT EGNA LIV! Tack vare min far och farmor, det var ju verkligen en rolig uppleverse! Hur som helst jag hade ingen kontakt med honom fram till julen då han ringde och håll på, sen sa han att han hade en hjärn tumör och att hans läkare hade sagt att han hade 8 månader kvar att leva. så då blev jag ledsen och tog tillbaka den. Men den håll nästan ett år, bra jobbat va. Och jag tänker inte gå in på varför kontakten släppes med honom igen för har med en annan person att göra också. Och den personen vill säkert inte att jag ska skriva varför.
Men sens den 12/12 2008 har jag inte snackat med honom! Och jag vill aldrig mera göra det heller, han har svikit mig så stark. Och har suppat alla sina chanser! Så, under snart 9 månader har jag vart far-löst. För jag har ingen far längre. Jag ska vara ärligt, jag skulle vilja se honom död! En kompis mamma som också är en kompis till familjen dog nu den 31/1 2009. Jag hade önskat att det kunde vart Jan istället " min så kallade far " Så mycket hatar jag honom!
Så säger bara så här! En del borde verkligen inte få skaffa barn. Så synd att världen ska se ut så här med att massor med barn ska bli svikna och få en otrygg uppväxt! Barnen är verkligen inte värda det, dem har inte gjort föräldrarna nått!
Och hjärn tumören min far snacka om, är troligtvis en lögn! För han är egentligen frisk! Och har ljugit om saker som han ska göra i norrköping som inte ens finns!
Men aha, detta är en del av mig upplevelse av att bli sviken av ens egna far!
Min far har egentligen aldrig redigt vart den far jag vill han ska vara. Men visst, jag mins inte så mycket under barndomen. Men när man börja bli mera stor och börja förstå saker märkte jag att min far var egentligen inte ens sån trogen far ett barn vill ha. Jag mins visa saker från när man var liten. Och en sak som jag kommer dela med mig av var en gång när jag var runt 5-7 år. Vi var någon stans mins inte vart, och när vi skulle åka hem så stanna vi vid Hageby i Norrköping och skulle köpa McDonal's mat och isen var slut och läsken smacka verkligen äckligt och jag klaga verkligen på det. Till slut med far så otroligt arg så han gick ut bilden som kom och öppna dörren där back jag satt och tog drickan ifrån mig sedan kasta den i marken och gick iväg! Heregud, vad jag började gråta då. Liksom hur dum får man vara! Jag är var ett litet barn och en förälder gör så där, det är ju bara helt sjukt! Tycker jag i vilket fall, som förälder måste man verkligen ha tålamod men det har ju inte min far, det märkte man ju då! Och min mor blev arg på min far för att han betede sig så, hon tyckte ju bara det var så fel. Och självklart börja dem bråka i bilen när vi va på väg hem! Liksom det var verkligen inte så roligt för min del, jag som var så liten.
Och under uppväxten med min föräldrar var ganska förjävligt min far tryckte alltid ner min mor och sa duma saker ibland att hon var fett osv ( Hon var väldigt överviktig innan dem sepaera ) Hur som helst, jag är uppväxt med skrikande föräldrar tack vare min far! Ingen trygg uppväxt för min del! Men sen är det självklart att det alltid inte vart dåliga stunder. Har även varit bra stunder som när vi åkt på semester och haft det roligt hela familjen, men även där har man alltid bråkat nån gång och någon har blivit sjuk förbanad på den ena, så finns faktiskt mest dåliga stunder för min del! Så lite om uppväxten min far som man inte kände sig ett dug trygg med, VERKLIGEN jätte roligt uppväxt från hans sida, INTE! Finns verkligen mycket att berätta om min far och hans dåliga sidor, men jag håller mig till det som har tagit på mina krafter mest annars blir det så mycket att läsa.
Efter seprationen av mina föräldrar :
1/1 2007 Sa min mor till far att hon ville sepaera för hon orka inte mera, hennes känslor hade försvunnit för honom för länges sen. Men hon levde kvar med honom pga Mig och mina två bröder. Men tills slut orka hon inte efter ett stort gräll dem hade haft. Och så börja verkligen mitt helvete mellan mig och min far! Jag fick alltid vara förmedlanden mellan dem för jag var ju tjej, jag fatta mera än mina bröder plus jag håll mig neotral ( hur nu det stavas ) Det finns två kvällar jag verkligen inte glömmer! Ena gången var typ ibörjan efter dem gjort slut och min mor inte hade flyttat från huset än. Sahra, " en kompis från norrköping " hade typ landställe där ute jag bodde och jag var hemma hos henne. När jag plötsligt hör hundar skäller och det var ju våra. Dem hade på nått sätt sprungit ut och börjat skälla och dem var ute på vägen, liksom vägen alla tre och det var mörkt ute. Dem kunde ju ha blivit på körda så jag tog cyklen och cykla som en dåre så ingen bil skulle hinna före! Och jag tog in dem och skrek upp till övervåningen där alla var att dem hade dragit ut och ståg på vägen. Och mamma bara typ sa ; aha okej, bra. Och jag hörde ju direkt att nått var fel så jag sprang upp. Och min idiot till far hade tagit hennes mobil så hon inte skulle kunna ringa eller sms någon och speciellt inte hennes syster som hon hade snackat mycket med. Och jag blev så förbanad och sa direkt att hon skulle ge mobilen till henne och far håll på och så. Till slut kasta han typ mobilen på henne och när hon reste på sig knuffa far min mor i vägen ( hon ramla inte, men nästan ) Och jag blev så jäkla arg på honom så jag sa nått ( mins inte nu idag va jag sa, men var nått dumt ) och han blev skit arg och tog tag i mig och sa tillbaka nått. Sen typ vad jag mins så sa jag att jag inte ville ha nått att göra med honom! Sen sprang jag ner, ut och leta efter cyklen jag glömt vart jag ställt. Sen kom jag på, den ståg ju ute vid vägen, så jag sprang till dig och märkte att far kom efter och jag skulle inte hinna på cyklen och cykla iväg till Sahra igen så jag fortsatte att springa och det var ju ingen ide, far kom ju ändå ikapp. Och han tog tag i mig SKIT HÅRT i handleden och bara släppa mig in på mitt rum, och all dem andra typ kom efter till mitt rum och där skirker han ut 3 cm från mitt ansikte att han hade tagit med sig luftgäveret och hade tänkt att skjuta sig själv natten innan. Och jag bara blev helt stum, mins inte ett skit av vad jag sa tillbaka mins bara att jag tänkte att han är ju helt dum i huvudet! Liksom ofta att ens förälder säger så till ens barn! Hur sjuk får man vara?
Den andra saken som har vart värst det var i samband när han kasta ut mig från huset.
Jag hade inte vart där ute på ca 3 veckor bara för skolan hade dragit igång och jag orkade inte höra hans snacka om mor och så, så jag håll mig bort. Hur som helst när jag kom ut en dag på fredags kvällen så märkte jag att någon hade sovit i min säng ( Alla tjejer vet att ens tjejs rums är topp privat ) Jag ville i vilket fall ha mitt rum för mig själv. Men när jag märkte att någon som hade legat i min säng så gick jag upp till far som var på övervåningen och fråga om någon hade sovit i mitt rum och ha svara ja. Och jag sa direkt jag vill inte det, det är mitt privata område. Och jag sa allt lugnt så han skulle förstå. Och han direkt börja skrik. - DU FÅR FAN TA OCH ACCEPTERA DET, sover någon över här och ditt rum är ledigt så sover dem där! Och jag blev sp förbanad så jag stack ner till mitt rum och skrek efter att - Jag vill inte att nån ska sova i mitt rum, det är mitt privata område. Sen efter ett par minuter kom han efter och kom in på mitt rum och skrek som en dåre på mig! Om massa saker, att jag var helt dum i huvudet och att jag var ett jävla skit unge på 16 år och att allt i mitt rum hade kommit från han och företaget han hade då. Men NEEJ! En del saker har jag köpt själv plus fått i fördelsepresent! Så vet i fan vad han babla om! Sen skulle jag sticka ut för att ringa min älsta farbror så han kunde komma och hämta mig så jag kunde åka in till mor. Och när jag skulle ut och ringa så hota min far med att jag inte fick gå ut och att han skulle ändå komma ifatt mig osv. Efter jag ringt min farbror så gick jag in och packa ihop lite kläder och så, sen åkte vi in. Och en annan sak bråken handla om var att han skulle ha mitt rum som kontor så jag skulle ta ett annat. Och jag bara neej, glöm det! Det är mitt rum, det är min trygghet. Men det var redan klart så då sa jag att jag flyttar här ifrån för han skulle ändå kasta ut mig! Sen dröjde det och vi fick inte komma ut och hämta sakerna. Sen den 6/ 10 07 ståg alla mina saker ute på gården, ALLA mina saker. Kul det va, näe det var det verkligen inte. Jag fattar inte att ens egna far kan kasta ut sitt barn så där, helt sjukt! Och herregud vilket helvete det var min lille bror grät för far hade tvingat honom att hjälpa och ta ut sakerna och så. Och aha, vad ska man säga. Jag har en sjuk jävel till far! Sen dagarna efter skicka jag sms och fråga om han var stolt nu efter det han gjorde. Sen tre-fyra dagar efter ringde jag honom och fråga honom om han var stolt över att ha förstört för sin dotter och då var farmor där ute så jag fick rena ramma utskällningen av henne! Jätte roligt, ni kan ju gissa vad jag håll på och göra efter det. Jag håll på och ta livet av mig, MITT EGNA LIV! Tack vare min far och farmor, det var ju verkligen en rolig uppleverse! Hur som helst jag hade ingen kontakt med honom fram till julen då han ringde och håll på, sen sa han att han hade en hjärn tumör och att hans läkare hade sagt att han hade 8 månader kvar att leva. så då blev jag ledsen och tog tillbaka den. Men den håll nästan ett år, bra jobbat va. Och jag tänker inte gå in på varför kontakten släppes med honom igen för har med en annan person att göra också. Och den personen vill säkert inte att jag ska skriva varför.
Men sens den 12/12 2008 har jag inte snackat med honom! Och jag vill aldrig mera göra det heller, han har svikit mig så stark. Och har suppat alla sina chanser! Så, under snart 9 månader har jag vart far-löst. För jag har ingen far längre. Jag ska vara ärligt, jag skulle vilja se honom död! En kompis mamma som också är en kompis till familjen dog nu den 31/1 2009. Jag hade önskat att det kunde vart Jan istället " min så kallade far " Så mycket hatar jag honom!
Så säger bara så här! En del borde verkligen inte få skaffa barn. Så synd att världen ska se ut så här med att massor med barn ska bli svikna och få en otrygg uppväxt! Barnen är verkligen inte värda det, dem har inte gjort föräldrarna nått!
Och hjärn tumören min far snacka om, är troligtvis en lögn! För han är egentligen frisk! Och har ljugit om saker som han ska göra i norrköping som inte ens finns!
Men aha, detta är en del av mig upplevelse av att bli sviken av ens egna far!
Kommentarer
Trackback
