Älskade Skrållan
Alla tankar som snurar runt i huvudet att det snart är dags att Skrållan ska få ta sina sista andetag har verkligen gjort att jag har gått under. Jag vet att hon är gamal och att hon kan lida och jag gör det bästa för hennes del att avliva henne. Men shit vad jag tar stark på det här. Jag känner knappt någon lycka längre i livet, visst jag blir jätte glad och tårögd när jag känner min lilla krabat sparka och när jag ser att det är nått som rör sig inuti min mage. Men utöver det, har jag bara lust att följa med Skrållan. Hon betyder verkligen mycket för mig, hon har alltid vart speciell för min del. Och inte nog med det, för snart en vecka sedan så var det ett år sedan Sanna somnade in. Och det känns som att jag tar mycket starkare på det nu än vad jag gjorde då. Livet känns bara så världelöst, massa död! Sen tankarna på att mitt barn kanske inte kommer dö, jag kan förtfarande få missfall. Eller så kan det vara nått fel på barnet som ingen märkt. Man vet liksom aldrig säkert på vad som kommer hända. Jag har trotts allr tre och en halv månad kvar på berkänad gravitet. Mitt liv är verkigen upp och ner vänt just nu. Inget känns bra, jag sitter bara hemma och deppar ihop för det är den jag är. Jag har alltid vart så, ensamvargen som håller sig för sig själv! Och jag börjar på nått sätt bli trött på det. Jag vill kuna göra roliga saker nu med kompisar sista tiden innan jag verkligen kommer vara upptagen med min krabat. Men samtidigt vill jag vara hemma hos Skrållan hennes sista tid. Herregud vad allt är kompliserat. Vad ska man ta sig till egentligen? Döden är bara så hemskt! Och jag klarar bara inte av det just nu, men visst det gör man ju aldrig. Livet är verkligen tuft!
Kommentarer
Trackback
